Låttips #7: Something Magical – Daði Freyr.

Jag har haft ett enda förhållande och det är mitt nuvarande, med min kille (make om jag får be) Boston. När vi hade dejtat i ungefär 3 månader och officiellt varit ett par kanske ett par veckor (jag kommer inte ihåg, det är snart 3 år sedan) sa jag “jag älskar dig” eller i vårt fall “I love you”. Boston kommer från Gambia och vårt gemensamma språk är engelska. Jag var så nervös, men veckorna innan kunde jag känna kärleken i hela kroppen.

Jag minns att det fanns stunder då jag inte kunde sluta titta på honom. Som när han lagade middag och jag satt i vardagsrummet och han trodde jag tittade på tv:n men jag låtsades bara för att titta på honom. En annan gång satt han och kollade på fotboll på balkongen. Jag var i köket och tittade ut genom köksfönstret mot balkongen och fastnade med blicken på honom för att han var så gullig. Jag brukar inte vara den som tar fram mobilen för att ta bilder i vardagen, men där och då gjorde jag det.

Det som gjorde att jag tvekade var tanken på om han inte skulle säga det tillbaka. Vad skulle jag göra då? Om jag sa “I love you” och han svarade med “thank you”, då skulle jag väl lägga mig ner och dö? En dag orkade jag inte hålla det inne längre. Så pass att jag började bli irriterad på hela grejen och bara ville få det gjort. Jag sa till Boston att jag ville säga en grej, vi satte oss i soffan och höll varandra i händerna. Sedan sa jag “I’ve been thinking about this for a while and I need to say this. I love you”. Han sken upp, sa “really?” och gav mig det största leendet för att sedan säga “I love you too”. Han gav mig en kyss och jag kände mig coolast i världen som vågade. Och att jag sa det först, starkt jobbat.

Nu ska jag säga något väldigt provocerande. Om du älskar någon har du inte tankar om “hur vet man?”, du bara vet. Det låter pretto och skitnödigt, jag vet, men samtidigt är det ju så. Om du inte är säker så älskar du inte den personen (ännu?), kanske behöver du tid. Ta den tiden för din egen skull och stressa inte fram något, då blir allt så mycket bättre när du faktiskt känner kärleken i hela kroppen.

Låttips #6: Chinese Satellite – Phoebe Bridgers.

Låt mig berätta en liten historia om ett par själsfränder.

Sara och jag var båda 5 år gamla och skulle börja “mini-ettan”, som det kallades för år 1999. “Mini-ettan” var året innan första klass, jag vet inte vad man kallar det för dessa dagar. Vi var båda busiga, gillade att hitta på hyss och hade många kompisar. Ingen av oss kommer ihåg första mötet, vi var trots allt bara 5 år gamla, men vi vet att vi började leka och hänga direkt. De kommande åren var vi alltid sida vid sida. Sara blev mer än en bästa vän, hon kändes som min tvillingsyster. Vi upplevde typ alla “första gången”-grejer ihop, både som barn och tonåringar. Sara var med första gången jag pussade min första kille när jag var 10 år. Hon stod några meter bort och hejade på, min alldeles egna cheerleader. Sedan var det första ciggen, första gången vi drack alkohol, första fyllan kort därefter.

Sara är den ljusa versionen av mig. När jag ibland har ett mörker runt mig är Sara solen. Hon är den varmaste personen jag någonsin träffat. Varm, inkännande, genuin men samtidigt hysteriskt rolig. Under åren 1999-2005 stod vi ofta på scenen tillsammans. Vi spelade teater med vår egna improvisationsteater på “sista timmen” på fredagar, vi flamsade runt och fick våra klasskamrater att skratta när vi betedde oss märkligt. En gång spelade Sara en alkis och läraren fick ta ut henne ur klassrummet för att säga att hon gick för långt, det var lite för mörk humor. Jag tror vi var 6 år gamla då. En gång tävlade vi i skolans egna Små stjärnorna och vi uppträdde som Smurfarna, i duo-form.

Under tonåren hade vi alltid varandra som trygghet. Vi hade några gemensamma kompisar men umgicks i olika kretsar. Ibland kunde vi mötas men oftast var vi inte på samma plats. Det var okej för oss, vi kunde hänga på skolan eller träffas på annat håll men sedan uppdatera varandra över telefon på kvällen. Det var skönt att vi kunde backa den andra och finnas där med ett utifrån perspektiv när det behövdes. Vi hade till och med ett år där vi inte hade kontakt särskilt ofta men på något sätt hittade vi tillbaka. Jag kan inte förklara hur vi hittade tillbaka, vi bara gjorde det på det mest naturliga sättet.

Idag är vi 31 år gamla och tryggheten är starkare än någonsin. Trots att vi inte bor i samma stad. Sara är min själsfrände och jag är hennes. Jag skulle kunna skriva en fet bok om alla minnen, vad vi har gått igenom och hur vårt band är läskigt starkt. Sara kan vara den person som jag skulle hjälpa till att råna en bank med, att det är på den nivån. Jag vet inte vem jag skulle varit utan Sara, det menar jag verkligen. Min otroliga tvillingsyster och själsfrände.

Låttips #5: Fuck ditt liv – Daniela Rathana.

Detta inlägg baseras utifrån en ny rapport från SCB.
Läs rapporten här (klicka på länk).

Jag vill prata om en ny rapport från SCB, Statistikmyndigheten. Denna rapport publicerades på deras hemsida i slutet av november och visar att det finns en starkare nedstämdhet bland barn och ungdomar med funktionsvariation i jämförelse med “friska” barn.

Rapporten skapades genom en webbenkät som barn/ungdomar från 12 till 18 år fick svara på. En sak var ganska tydlig i min mening, att flickor med funktionsvariation upplever nedstämdhet mer än pojkar med funktionsvariation. Jag tycker att det är en viktig del i rapporten, att komma ihåg att det självklart blir på det sättet då flickor faktiskt är _flickor_ och redan får stå ut med saker som relaterar till det. Vi behöver inte gå in på patriarkatet och vad flickor och kvinnor får uppleva i jämförelse med pojkar och män men har man inte koll på det rekommenderar jag att läsa på om sexism och hur det börjar påverka en person redan när man är barn.

Jag rekommenderar att läsa rapporten på egen hand och fundera på varför det ser ut på det här sättet. Jag tror utanförskap kan vara en del av problemet, du hamnar i ett slags utanförskap oavsett om du vill det eller inte. Många kids spelar till exempel olika sporter och får kompisar genom det, där är en tydlig grej som man behöver stå över om man har en fysisk funktionsvariation. Hur lyckas vi få in barn med funktionsvariation i fritidsaktiviteter, som inte är någon sport, där dom kan umgås med andra barn och lättare skaffa vänner? Dela gärna era tankar och vad ni tror behöver göras. Om du själv har en funktionsvariation precis som jag, vad tänker du om denna rapport?

Låttips #4: Dumb & Poetic – Sabrina Carpenter.

Jag började lägga upp videor på Youtube där jag spelade The Sims 4 för ett tag sedan, planen var att gå in helhjärtat i det och lägga upp videor regelbundet. Det blev sammanlagt 4 st videor, inte så lång regelbundenhet med andra ord. Varför? Jag använder en Macbook Pro, som inte hanterar The Sims 4 så bra. Batteriet tar slut inom kanske 1 timme och min dator har tidigare lagt av, så pass att jag behövt göra en reset i inställningar. Programmet jag använde mig av för att redigera videorna drog också massa batteri. Vilket gjorde att hela processen var väldigt riskabel för att min dator skulle bli totalt oanvändbar. Jag försöker klura på hur jag ska lösa detta. Jag kanske behöver skaffa en stationär, stabil dator för att kunna bli gamer på riktigt. Laptop-gamers finns det få av, har jag förstått.

Om någon har tips på spel man kan köra på Macbook Pro, att datorn klarar av spelet utan att det påverkar batteri osv, skicka över dom till mig! Skulle vara kul med nått att spela tillsvidare. Kramis.

Låttips #3: Keep Driving – Harry Styles.

Jag vill dedikera det här inlägget till min kära Jennifer. Det finns ingen som kan läsa av mig på det sättet Jennifer gör, hon förstår vad jag tänker ibland utan att jag behöver säga några ord. Till och med så att hon kan läsa av mig innan jag själv förstått vad jag tänker. Vår vänskap började med att jag skrev ett meddelande till Jennifer via Messenger ca 2013. Jag frågade om hon ville ta en fika. Vi hade gemensamma vänner, gick på samma gymnasium, följde varandra på sociala medier och jag reagerade på att vi hade väldigt lika musiksmak. En sån där detalj som kändes viktig när man kommer från en liten stad i Norrland, i alla fall för mig var det det. Jag fick en stark känsla av att “den här tjejen vill jag vara kompis med”. Jag hade inte fel, snarare hade jag ingen aning om att personen jag trodde skulle kunna bli en bra kompis istället blev min bästa vän och favoritperson.

Vi är så väldigt olika, samtidigt som vi är extremt lika. Vi är lika på sånt som betyder något, medan när det gäller sånt som är mer ytligt eller trivialt som typ godissmak eller när vi går och lägger oss på kvällarna krockar vi totalt. Våra grundvärderingar går ihop, hur vi ser på världen går ihop, vi ser ofta saker från samma typ av perspektiv och förstår hur den andra tänker och känner. När jag älskar att vara hemma och göra ingenting vill Jennifer ut och hitta på saker. När Jennifer vill att det ska vara städat runt henne har jag tusen grejer runt mig hela tiden, jag vet inte varför jag har det så utan det blir bara så av någon oklar anledning. Jag är högljudd och flängig, Jennifer pratar på lagom ljudnivå och är organiserad och strukturerad. Jennifer läser böcker, jag lyssnar på musik. Det vi har gemensamt är våra “resor” i livet, vi har gått igenom så mycket (framförallt de senaste åren) och utvecklats på massa plan separat men alltid haft den andre att luta oss mot. Den tryggheten är det bästa med vår relation, att vi alltid backar varandra och går igenom saker tillsammans. Det finns ingen skam, den har vi tagit bort för längesen. Det finns inte heller någon press i att prestera, utan vi prioriterar vår psykiska och självklart även fysiska hälsa före alla “måsten” i en relation. Vi har en bästis-tatuering som ni kan se här nedan, det är alltså en person som faller i händerna (jag förklarar då vi båda har mött personer som inte ser direkt vad tatueringen är för något) och tatueringen symboliserar hur vi går igenom livet hand i hand.

Tack Jennifer för att du är den du är. Jag älskar dig mer än ord i detta fjuttiga, lilla blogginlägg kan förklara och utan dig hade jag varit lost. Det finns ingen som du och jag känner mig rik som har dig som bästa vän. Tänk att jag vann bästa vän-lottteriet.

Låttips #2: Kintsugi – Lana Del Rey.

TW (Trigger Warning): viktuppgång.

När vet man att man är “tillbaka” efter att ha varit långtidssjukskriven? Senaste året men även nått år innan dess har min hälsa varit så pass kass att jag varken haft ork eller lust till att försöka vara kreativ eller jobba. Nu känns det som att jag är i ingenmansland och letar efter något att klänga mig fast vid, något att brinna för. Jag saknar mitt DRIV och att känna elden inom mig. Den här hemsidan startade som ett “projekt” för… 2 år sedan? Jag vågar typ inte kolla exakt när för då får jag väl panik över att det har tagit så lång tid att få igång den men, samtidigt, jag försöker vara snäll mot mig själv för jag vet varför det har varit så.

För högt blodtryck, sena i armen som gick av, näthinneavlossning på vänstra ögat. Jag akutopererades för näthinneavlossning i augusti och dagarna innan operationen hade jag börjat ställa in mig på att jag skulle bli blind på ena ögat. Det var minst sagt traumatiskt, allt hände så fort. Min älskade kille, Boston, var vid min sida hela tiden och utan honom vet jag inte vad jag skulle gjort. Jag kunde skratta på grund av honom, med honom, åt honom. Han hatar sjukhus och sa till mig “du är den enda personen i hela världen som jag skulle stanna på sjukhus för”. Det var kanske det finaste någon någonsin sagt till mig.

Jag är så jävla glad för att jag har synen på båda ögonen nu och att jag inte behövde vänja mig vid någon ny vardag där jag hade inte bara ett handikapp utan två. Jag har också gått upp i vikt på ett sätt jag aldrig gjort tidigare, under min uppväxt var jag smal och jag tänkte aldrig på vad jag åt för något. Det var under pandemin 2020 som jag började gå upp i vikt och sedan dess har det varit kämpigt som fan. För mig handlar vikten om att bokstavligen känna sig tung, att när jag redan sitter i rullstol blir vikten ett slags extra handikapp. Jag kanske berättar mer om min viktresa, jag har inte bestämt mig hur öppen jag vill vara med den ännu.

Låttips #1: Pushing It Down and Praying – Lizzy McAlpine.

Här är jag, här är bubblan. Min bubbla. Jag älskar att blogga, blev bloggtjej redan 2008 när jag var 14 år. Jag har kvar bloggen från min tonårstid även om den numera är lösenordsskyddad. Ibland kan jag kika in där och läsa gamla texter och titta på mina “fotografier” som jag kallade det, den pretentiösa indietjejen som älskade att fotografera och spenderade alla mina pengar på att köpa en dyr systemkamera, som jag sedan bar med mig överallt. Det är kul att ha kvar nu, att minnas tillbaka med hjälp av text och bild. Det tackar jag lilla gulliga tönt-Lisa för. Nu är jag 31 år och lever ett tråkigt, vuxet liv och det är väl vad det är. Att vara vuxen är 95% tråkigt och resterande 5% är härligt och förvirrande. Så känner jag just nu i alla fall. Fråga mig om en vecka, har säkert ändrat uppfattning.

Vem är jag? Gud så tråkigt att skriva en “info-text”, för vem fan bryr sig om året jag föddes och vart jag bor och “vad jag gör”. Inte så intressant. Jag vill att bloggen ska vara tankar och här och nu och inte så polerat och fint. Ett ställe där jag spyr ut sånt som pågår på insidan, vad jag känner och tänker. Just nu är jag i en tid där jag är förvirrad. Jag har alltid varit okej med att jag inte haft en tydlig riktning i livet, vad jag vill göra och vart jag ska. När andra pluggat till att bli något, för att i sin tur jobba med något specifikt, har jag testat på olika saker som jag tänkt skulle passa mig eller som lockat mig av olika anledningar. Det har varit kul och intressant, jag har aldrig ångrat att jag gjort saker av ren nyfikenhet även om dom planerna inte höll i längden. Senaste åren har livet varit kämpigt på en ny nivå och alla mina intressen har blivit suddiga och känns i nuläget långt ifrån mig. Jag försöker hitta tillbaka men samtidigt känner jag mig inte som den jag var för några år sedan, jag har förändrats för livet är en enda konstant förändring och jag är okej med det. Jag vill hitta tillbaka på nått sätt men också hitta den nya versionen av mig. Jag vet inte vad jag vill göra, jag har drömmar och drömmarna håller jag hårt i. En dröm, som jag bara slänger ur mig här och nu, är att jobba som röstskådespelare. Jag vill föreläsa om funkofobi men jag vill hitta ett annorlunda sätt att göra det på, för jag känner att föreläsningar så ofta liknar varandra och det blir ointressant. Även om man kan göra föreläsning intressant med personlighet och charm, humor och smarta iakttagelser så blir det samma samma. Jag vill kanske göra en föreställning, något om mitt liv. Ge mitt perspektiv. Har så mycket att dela. Jag börjar med att dela här. Vill ni dela något? Vad drömmer ni om? Har du en hemlig dröm? Droppa en anonym kommentar. Nu delar vi!!! Skoja kramkram.