Jag gör comeback som bloggtjej.

Låttips #1: Pushing It Down and Praying – Lizzy McAlpine.

Här är jag, här är bubblan. Min bubbla. Jag älskar att blogga, blev bloggtjej redan 2008 när jag var 14 år. Jag har kvar bloggen från min tonårstid även om den numera är lösenordsskyddad. Ibland kan jag kika in där och läsa gamla texter och titta på mina “fotografier” som jag kallade det, den pretentiösa indietjejen som älskade att fotografera och spenderade alla mina pengar på att köpa en dyr systemkamera, som jag sedan bar med mig överallt. Det är kul att ha kvar nu, att minnas tillbaka med hjälp av text och bild. Det tackar jag lilla gulliga tönt-Lisa för. Nu är jag 31 år och lever ett tråkigt, vuxet liv och det är väl vad det är. Att vara vuxen är 95% tråkigt och resterande 5% är härligt och förvirrande. Så känner jag just nu i alla fall. Fråga mig om en vecka, har säkert ändrat uppfattning.

Vem är jag? Gud så tråkigt att skriva en “info-text”, för vem fan bryr sig om året jag föddes och vart jag bor och “vad jag gör”. Inte så intressant. Jag vill att bloggen ska vara tankar och här och nu och inte så polerat och fint. Ett ställe där jag spyr ut sånt som pågår på insidan, vad jag känner och tänker. Just nu är jag i en tid där jag är förvirrad. Jag har alltid varit okej med att jag inte haft en tydlig riktning i livet, vad jag vill göra och vart jag ska. När andra pluggat till att bli något, för att i sin tur jobba med något specifikt, har jag testat på olika saker som jag tänkt skulle passa mig eller som lockat mig av olika anledningar. Det har varit kul och intressant, jag har aldrig ångrat att jag gjort saker av ren nyfikenhet även om dom planerna inte höll i längden. Senaste åren har livet varit kämpigt på en ny nivå och alla mina intressen har blivit suddiga och känns i nuläget långt ifrån mig. Jag försöker hitta tillbaka men samtidigt känner jag mig inte som den jag var för några år sedan, jag har förändrats för livet är en enda konstant förändring och jag är okej med det. Jag vill hitta tillbaka på nått sätt men också hitta den nya versionen av mig. Jag vet inte vad jag vill göra, jag har drömmar och drömmarna håller jag hårt i. En dröm, som jag bara slänger ur mig här och nu, är att jobba som röstskådespelare. Jag vill föreläsa om funkofobi men jag vill hitta ett annorlunda sätt att göra det på, för jag känner att föreläsningar så ofta liknar varandra och det blir ointressant. Även om man kan göra föreläsning intressant med personlighet och charm, humor och smarta iakttagelser så blir det samma samma. Jag vill kanske göra en föreställning, något om mitt liv. Ge mitt perspektiv. Har så mycket att dela. Jag börjar med att dela här. Vill ni dela något? Vad drömmer ni om? Har du en hemlig dröm? Droppa en anonym kommentar. Nu delar vi!!! Skoja kramkram.