Tillbaka till livet.

Låttips #2: Kintsugi – Lana Del Rey.

TW (Trigger Warning): viktuppgång.

När vet man att man är “tillbaka” efter att ha varit långtidssjukskriven? Senaste året men även nått år innan dess har min hälsa varit så pass kass att jag varken haft ork eller lust till att försöka vara kreativ eller jobba. Nu känns det som att jag är i ingenmansland och letar efter något att klänga mig fast vid, något att brinna för. Jag saknar mitt DRIV och att känna elden inom mig. Den här hemsidan startade som ett “projekt” för… 2 år sedan? Jag vågar typ inte kolla exakt när för då får jag väl panik över att det har tagit så lång tid att få igång den men, samtidigt, jag försöker vara snäll mot mig själv för jag vet varför det har varit så.

För högt blodtryck, sena i armen som gick av, näthinneavlossning på vänstra ögat. Jag akutopererades för näthinneavlossning i augusti och dagarna innan operationen hade jag börjat ställa in mig på att jag skulle bli blind på ena ögat. Det var minst sagt traumatiskt, allt hände så fort. Min älskade kille, Boston, var vid min sida hela tiden och utan honom vet jag inte vad jag skulle gjort. Jag kunde skratta på grund av honom, med honom, åt honom. Han hatar sjukhus och sa till mig “du är den enda personen i hela världen som jag skulle stanna på sjukhus för”. Det var kanske det finaste någon någonsin sagt till mig.

Jag är så jävla glad för att jag har synen på båda ögonen nu och att jag inte behövde vänja mig vid någon ny vardag där jag hade inte bara ett handikapp utan två. Jag har också gått upp i vikt på ett sätt jag aldrig gjort tidigare, under min uppväxt var jag smal och jag tänkte aldrig på vad jag åt för något. Det var under pandemin 2020 som jag började gå upp i vikt och sedan dess har det varit kämpigt som fan. För mig handlar vikten om att bokstavligen känna sig tung, att när jag redan sitter i rullstol blir vikten ett slags extra handikapp. Jag kanske berättar mer om min viktresa, jag har inte bestämt mig hur öppen jag vill vara med den ännu.